SM-veckan och Kebnekaise
Nu är jag hemma igen, eller jag kom hem i onsdags eftermiddag men har inte haft tid att skriva förrän nu. SM fortsatte lika bra som det började. Dam K4an vann alla lopp plus stafetten, vilket är ganska sällsynt. Det gick meda andra ord riktigt bra. Vi preseterade även bra på K2 loppen och tog medalj efter medalj. Tillslut hamnade vi på totalt 22 medaljer till klubben och jag var med på 13 av dessa. Det hade jag inte riktigt räknat med när jag åkte dit. Det gick över alla mina förväntningar. Våra goda reslutat resulterade till att alla Eskimåtjejer blev uttagna till Nordiska mästerskapen (den 7-8 aug) för att köra K4 500m. Jag kommer även köra alla K2 lopp tillsammans med Kim Döse i klubben. Så det ska bli riktigt kul att åka till Norge och ge gärnet.
Efter en SM vecka är man ganska mör i kroppen och vill helst av allt hem och vila men istället valde jag, Michaela, Kim och Gustaf att bestiga Kebnekaise. Lika bra att passa på när man redan är så högt uppe i Sverige och det är ju häftigt att ha gjort det någon gång i livet tycker jag. Det var verkligen fint, mysigt och häftigt, samtidigt som det var en pina och vi alla ville hem ibland.
Det började med att vi tog buss från Kiruna till Nikkaloukta. Där började vi vandringen till Kebnekaise fjällstation. Detta tog ca 6 timmar och vi var framme vid kvällstid. Mot slutet var det tugnt. Det regnade massor och vi var trötta och hungriga. Väl framme var vi tvugna att leta upp Gustaf som hade gått dit dagen innan. Han var svårfunnen och vi ville bara in och sätta på oss torra kläder och äta. Men några torra kläder hade jag knappt. Nästan allt i min väska var blött. Och torkrummet var överfullt. Fan! Men med lite mat i magen och en bra tältplats var vi på lite bättre humör trots alla besvär och det dåliga vädret. Eftersom det var så dåligt väder och det skulle hålla i sig enligt väderprognosen så trodde vi aldrig att vi skulle komma upp på toppen. Därför bestämde vi oss för att gå tillbaka till Nikkaloukta dagen därpå när vi vaknade och hade ätit frukost.
Men när vi vaknade vid 8 tiden och åt frukost var det soligt och fint. Vi fattade ett snabbt beslut att vi därmed skulle ge bestigningen av toppen en chans. Så vi startade vandringen upp mot toppen. Till en början var det ganska bra vandringsleder även om de var smala och ganska stenigna. Det kom en och annan bäck som man fick ta sig över. Vissa var svårare än andra och då fick man ta av sig skorna och vada över i det 2 gradiga vattnet. Efter några timmar stannade vi och lagade lunch, pasta och köttfärsås och allt smakar verkligen gott när man är så ute i skogen. Vi fortsatte att gå och gå och gå. Det blev brantare och stenigare. Det kändes som en enda jättestor stenhög som man gick upp för. När vi väl hade kommit väldigt högt upp och jag trodde vi var framme hade vi flera timmar kvar. Vi skulle ta oss ner på andra sidan för att sedan klättra uppåt igen. Det var nämligen 500m höjdskillnad på dessa toppar så det skiljde en del. Då var jag trött och frusen och jag ville bara hem. Men fyra envisa eskimåer ger inte upp tillsammans. Jag bytte kläder sedan fortsatte vi äventyret. Tillslut kom vi till toppstugan och där var det kallt, blåsigt och snöigt. Vi gick in för att värma oss lite innan det var dags att fortsätta den sista biten. Men så mycket varmare blev man väl inte i den kalla stugan. På vägen upp piskade snön i ansiktet och benen var som bly. Med andra ord var det inte så kul längre men vi ville ju upp eftersom vi var så nära. Vi kom upp där det tillslut bara var snö och väldigt, väldigt dimmigt. Vi såg max 30 m framför oss. Vi tog ett beslut att vända neråt igen när det kanske var ca 30-50 m kvar. Detta eftersom det var så dåligt väder och vi lika gärna kunde kommit fel eller ramlat ner så jag tyckte det var ett klokt beslut. Vi var ju ändå högt upp på toppen.
Hemvägen trodde jag skulle vara mycket lättare men det var jobbigt att gå nedför. I alla för för fötterna och knäna. Tur att vi kunde sätta oss på rumpan och åka på snön ner en bit. Det var väldigt kul. Inte ofta man kan åka på snön mitt i sommaren. Efter det var det bara fortsätta att gå. Magen började skrika efter mat men när vi kom fram till väskan som vi hade lämnat på vägen var det väldigt dåligt väder och vi bestämde oss för att bara fortsätta att gå, trots att det kändes som vi höll på att dö. Tillslut var vi i alla fall tillbaka på fjällstationen och kunde få på oss torra kläder, laga mat och krypa in i tältet. Man somnade ganska gott efter 12 timmars vandring må jag säga.
Dagen därpå åkte jag och Kim helikopter tillbaka till Nikkaloukta. Både för att vi både har velat göra det och tyckte det lät häftigt men även för att kroppen var väldigt trött. Det var värt 700kr tillbaka på 10 min. Jämfört med 5-6 timmars gångtur. När vi kom till Nikkaloukta tog vi en fika och lagade lite mat medan vi väntade på bussen till Kiruna. Och när vi kom till Kiruna var vi tvugna att leta reda på ett boende. Tyvärr var alla vandrarhem fullbokade så det fick bli Scandic. Jag och Kim bokade ett dubbelrum och smugglade in Michaela och Gustaf fick bo hos hans kompis i Kiruna. Så det löste sig tillslut och det var verkligen skönt med ett hotellrum jämfört med tältet.
Detta är en resa som jag sent kommer att glömma. Tack för det fina sällskapet. Jag hade aldrig klarat det utan mina underbara tjejer! Vad tar vi för topp härnäst? :-)
Efter en SM vecka är man ganska mör i kroppen och vill helst av allt hem och vila men istället valde jag, Michaela, Kim och Gustaf att bestiga Kebnekaise. Lika bra att passa på när man redan är så högt uppe i Sverige och det är ju häftigt att ha gjort det någon gång i livet tycker jag. Det var verkligen fint, mysigt och häftigt, samtidigt som det var en pina och vi alla ville hem ibland.
Det började med att vi tog buss från Kiruna till Nikkaloukta. Där började vi vandringen till Kebnekaise fjällstation. Detta tog ca 6 timmar och vi var framme vid kvällstid. Mot slutet var det tugnt. Det regnade massor och vi var trötta och hungriga. Väl framme var vi tvugna att leta upp Gustaf som hade gått dit dagen innan. Han var svårfunnen och vi ville bara in och sätta på oss torra kläder och äta. Men några torra kläder hade jag knappt. Nästan allt i min väska var blött. Och torkrummet var överfullt. Fan! Men med lite mat i magen och en bra tältplats var vi på lite bättre humör trots alla besvär och det dåliga vädret. Eftersom det var så dåligt väder och det skulle hålla i sig enligt väderprognosen så trodde vi aldrig att vi skulle komma upp på toppen. Därför bestämde vi oss för att gå tillbaka till Nikkaloukta dagen därpå när vi vaknade och hade ätit frukost.
Men när vi vaknade vid 8 tiden och åt frukost var det soligt och fint. Vi fattade ett snabbt beslut att vi därmed skulle ge bestigningen av toppen en chans. Så vi startade vandringen upp mot toppen. Till en början var det ganska bra vandringsleder även om de var smala och ganska stenigna. Det kom en och annan bäck som man fick ta sig över. Vissa var svårare än andra och då fick man ta av sig skorna och vada över i det 2 gradiga vattnet. Efter några timmar stannade vi och lagade lunch, pasta och köttfärsås och allt smakar verkligen gott när man är så ute i skogen. Vi fortsatte att gå och gå och gå. Det blev brantare och stenigare. Det kändes som en enda jättestor stenhög som man gick upp för. När vi väl hade kommit väldigt högt upp och jag trodde vi var framme hade vi flera timmar kvar. Vi skulle ta oss ner på andra sidan för att sedan klättra uppåt igen. Det var nämligen 500m höjdskillnad på dessa toppar så det skiljde en del. Då var jag trött och frusen och jag ville bara hem. Men fyra envisa eskimåer ger inte upp tillsammans. Jag bytte kläder sedan fortsatte vi äventyret. Tillslut kom vi till toppstugan och där var det kallt, blåsigt och snöigt. Vi gick in för att värma oss lite innan det var dags att fortsätta den sista biten. Men så mycket varmare blev man väl inte i den kalla stugan. På vägen upp piskade snön i ansiktet och benen var som bly. Med andra ord var det inte så kul längre men vi ville ju upp eftersom vi var så nära. Vi kom upp där det tillslut bara var snö och väldigt, väldigt dimmigt. Vi såg max 30 m framför oss. Vi tog ett beslut att vända neråt igen när det kanske var ca 30-50 m kvar. Detta eftersom det var så dåligt väder och vi lika gärna kunde kommit fel eller ramlat ner så jag tyckte det var ett klokt beslut. Vi var ju ändå högt upp på toppen.
Hemvägen trodde jag skulle vara mycket lättare men det var jobbigt att gå nedför. I alla för för fötterna och knäna. Tur att vi kunde sätta oss på rumpan och åka på snön ner en bit. Det var väldigt kul. Inte ofta man kan åka på snön mitt i sommaren. Efter det var det bara fortsätta att gå. Magen började skrika efter mat men när vi kom fram till väskan som vi hade lämnat på vägen var det väldigt dåligt väder och vi bestämde oss för att bara fortsätta att gå, trots att det kändes som vi höll på att dö. Tillslut var vi i alla fall tillbaka på fjällstationen och kunde få på oss torra kläder, laga mat och krypa in i tältet. Man somnade ganska gott efter 12 timmars vandring må jag säga.
Dagen därpå åkte jag och Kim helikopter tillbaka till Nikkaloukta. Både för att vi både har velat göra det och tyckte det lät häftigt men även för att kroppen var väldigt trött. Det var värt 700kr tillbaka på 10 min. Jämfört med 5-6 timmars gångtur. När vi kom till Nikkaloukta tog vi en fika och lagade lite mat medan vi väntade på bussen till Kiruna. Och när vi kom till Kiruna var vi tvugna att leta reda på ett boende. Tyvärr var alla vandrarhem fullbokade så det fick bli Scandic. Jag och Kim bokade ett dubbelrum och smugglade in Michaela och Gustaf fick bo hos hans kompis i Kiruna. Så det löste sig tillslut och det var verkligen skönt med ett hotellrum jämfört med tältet.
Detta är en resa som jag sent kommer att glömma. Tack för det fina sällskapet. Jag hade aldrig klarat det utan mina underbara tjejer! Vad tar vi för topp härnäst? :-)
Cissi + Ilona + Michaela + Kim = BÄST!
Kommentarer
Trackback
